- Så fungerar pensionen
- Om pensionssystemet
Det reformerade pensionssystemet är ett så kallad avgiftsbestämt system där pensionerna är helt och fullt kopplade till inbetalda avgifter för individens så kallade pensionsrätter.
Varje års pensionsrätt under hela livet ligger till grund för pensionen, till skillnad från ATP-systemet där pensionen byggdes på intjänade pensionspoäng för de 15 bästa åren. Ytterligare en skillnad är att både intjänade pensionsrättigheter och utbetalda pensioner i det nya systemet följer den allmänna inkomstutvecklingen och inte prisutvecklingen som i ATP-systemet. Dessutom anpassas pensionerna till den ökande livslängden genom att pensionen beräknas utifrån den förväntade livslängden för varje enskild årskull.
Det nya pensionssystemet är därmed konstruerat för att bättre än ATP-systemet kunna klara av framtida samhällsekonomiska och demografiska förändringar, som till exempel ett ökat antal pensionärer i relation till antalet yrkesverksamma.
För att systemet skall garanteras stabilitet oavsett ekonomisk eller demografisk utveckling fattade riksdagen i maj 2001 beslut om att införa en balanseringsmekanism, så kallad "automatisk balansering". Denna mekanism eliminerar risken för eventuella varaktiga underskott och garanterar därmed en långsiktig finansiell stabilitet för pensionssystemet.
Det gamla ATP-systemet infördes 1960. Anledningen var att man ville skapa ett obligatoriskt tjänstepensionssystem som grundades på inkomstbortfallsprincipen. För första gången fanns ett system för alla där pensionen betraktades som uppskjuten lön för utfört arbete och inte som ett bidrag. Systemet bestod av en grundpension, folkpensionen som var lika för alla, och en inkomstgrundad tilläggspension ATP.
Både intjänade rättigheter, pensionspoängen, och utbetalda pensioner i ATP-systemet var kopplade till prisutvecklingen. Det gjorde att systemet hade en svag koppling till den samhällsekonomiska utvecklingen. ATP-systemet anpassade inte heller pensionerna till den ökande livslängden.
När medellivslängden ökade kraftigt och den ekonomiska tillväxten saktade in i slutet på 1900-talet så innebar det stora påfrestningar på ATP-systemet. Prognoserna pekade på att systemet inte var finansiellt stabilt och att AP-fonderna skulle kunna tömmas en bit in på 2000-talet.
Det första steget i pensionsreformen var den så kallade Pensionsberedningen, en kommitté som påbörjade sitt arbete 1984 och lämnade sitt slutbetänkande 1990. Betänkandet innehöll en gedigen analys av problemen, pekade på olika lösningsalternativ men lyckades inte enas om ett slutligt förslag.
Varje års pensionsrätt under hela livet ligger till grund för pensionen, till skillnad från ATP-systemet där pensionen byggdes på intjänade pensionspoäng för de 15 bästa åren. Ytterligare en skillnad är att både intjänade pensionsrättigheter och utbetalda pensioner i det nya systemet följer den allmänna inkomstutvecklingen och inte prisutvecklingen som i ATP-systemet. Dessutom anpassas pensionerna till den ökande livslängden genom att pensionen beräknas utifrån den förväntade livslängden för varje enskild årskull.
Det nya pensionssystemet är därmed konstruerat för att bättre än ATP-systemet kunna klara av framtida samhällsekonomiska och demografiska förändringar, som till exempel ett ökat antal pensionärer i relation till antalet yrkesverksamma.
Balanseringsmekanismen infördes
För att systemet skall garanteras stabilitet oavsett ekonomisk eller demografisk utveckling fattade riksdagen i maj 2001 beslut om att införa en balanseringsmekanism, så kallad "automatisk balansering". Denna mekanism eliminerar risken för eventuella varaktiga underskott och garanterar därmed en långsiktig finansiell stabilitet för pensionssystemet.
Det gamla ATP-systemet
Det gamla ATP-systemet infördes 1960. Anledningen var att man ville skapa ett obligatoriskt tjänstepensionssystem som grundades på inkomstbortfallsprincipen. För första gången fanns ett system för alla där pensionen betraktades som uppskjuten lön för utfört arbete och inte som ett bidrag. Systemet bestod av en grundpension, folkpensionen som var lika för alla, och en inkomstgrundad tilläggspension ATP.
Varför behövde ATP reformeras?
Både intjänade rättigheter, pensionspoängen, och utbetalda pensioner i ATP-systemet var kopplade till prisutvecklingen. Det gjorde att systemet hade en svag koppling till den samhällsekonomiska utvecklingen. ATP-systemet anpassade inte heller pensionerna till den ökande livslängden.
När medellivslängden ökade kraftigt och den ekonomiska tillväxten saktade in i slutet på 1900-talet så innebar det stora påfrestningar på ATP-systemet. Prognoserna pekade på att systemet inte var finansiellt stabilt och att AP-fonderna skulle kunna tömmas en bit in på 2000-talet.
Pensionsreformen
Det första steget i pensionsreformen var den så kallade Pensionsberedningen, en kommitté som påbörjade sitt arbete 1984 och lämnade sitt slutbetänkande 1990. Betänkandet innehöll en gedigen analys av problemen, pekade på olika lösningsalternativ men lyckades inte enas om ett slutligt förslag.
Därför tillsattes Pensionsarbetsgruppen 1991, en mindre grupp politiker och experter, för att slutföra arbetet. Gruppen presenterade 1994 ett principförslag till ett reformerat ålderspensionssystem, som antogs av riksdagen samma år. Under åren 1994-1998 arbetades den detaljerade lagstiftningen fram och det reformerade systemet, den allmänna pensionen, trädde i kraft 1999.
Reformeringen av ålderspensionen medförde också ett behov av att reformera efterlevandepensionen och den dåvarande förtidspensionen. Detta arbete genomfördes under åren därpå och 2003 var samtliga delar av pensionsreformen på plats.
