4.

Balanstalet

Balanstalet är ett centralt mått på inkomstpensionens finansiella ställning. Det används som en del i inkomstpensionssystemets indexeringsmekanism för att säkerställa systemets finansiella stabilitet. Balanstalet beräknas som förhållandet mellan inkomstpensionssystemets tillgångar och skulder.¹

Om balanstalet är över 1 är tillgångarna större än skulderna och inkomstpensionssystemet är i balans. Om talet är under 1 är systemet i obalans. Då används balanstalet för att reducera uppräkningen av pensioner och pensionsrätter. Detta pågår fram till dess att systemet åter är i balans. Detta är den mekanism som kallas för balansering.

Inkomstpensionssystemet har en skuld till pensionssparare och till pensionärer. Skulden till pensionssparare ökar med intjänade pensionsrätter, och skulden till pensionärer minskar med pensionsutbetalningarna. Båda skulderna förändras med inkomstindex (eller balansindex under en balanseringsperiod).

Tillgångarna består av AP-fondernas tillgångar, och den så kallade avgiftstillgången. Avgiftstillgången representerar den del av systemets framtida intäkter som kan användas till att betala av den nuvarande pensionsskulden. Eftersom avgifter som betalas in till systemet omvandlas till pensionsrätter kommer framtida inbetalningar, i gradvis ökande omfattning, också att användas till att betala av den pensionsskuld som uppstår i framtiden.

Avgiftstillgången beräknas genom att avgiftsinkomsterna under räkenskapsåret skalas (multipliceras) med omsättningstiden (cirka 30 år). Omsättningstiden representerar tiden mellan insättning och uttag, och beräknas som viktade medelåldrar för de som under året har uppburit pension respektive inbetalt avgift.

En principiell skillnad mellan tillgångsposten och skuldposten i balanstalsberäkningarna, är att pensionsskulden i huvudsak kan betraktas som känd, eftersom den är kopplad till inbetalningar som redan har ägt rum, medan avgiftstillgången avser värdet av framtida avgiftsinkomster.

När avgiftsinkomsterna är stabila över tid, blir avgiftstillgången och pensionsskulden lika stora. I praktiken hinner aldrig en sådan jämvikt att uppstå, exempelvis eftersom årskullarnas storlek varierar. Det är således förväntat att avgiftstillgång och pensionsskuld storleksmässigt går om varandra i cykler. Det är bland annat denna naturliga variation och skillnad som buffertfonderna nyttjas till att hantera.

Anledningen till att vi inte observerar detta mönster i data (figur 4.1 visar att avgiftstillgången konsekvent har varit lägre än pensionsskulden sedan pensionssystemets grundande) är att dagens pensionssystem har ärvt skulder och tillgångar från ett tidigare pensionssystem.

ATP-rättigheter och inkomstpensionsrätter under åren 1960–1994 motsvarade ett intjänande om cirka 18,5 procent av den pensionsgrundande inkomsten, medan avgiften som finansierar dessa pensioner sedan år 1998 endast är 16 procent. Att avgiftsnivån till inkomstpensionssystemet sänktes under nittiotalet beror på att en del av avgiften styrdes om till det då nya premiepensionssystemet.

Demografin har störst betydelse för balanstalet när buffertfondernas kapital är liten i förhållande till de totala tillgångarna. Balanstalet stiger med ökande befolkning om det leder till fler som arbetar och har inkomster. Då blir det fler som bidrar till avgiftstillgången än som har byggt upp pensionsskulden. Omvänt riskerar minskande befolkning att leda till färre som arbetar och har inkomster och därmed till fallande balanstal.

Börsutvecklingen har stor betydelse för balanstalets utveckling på lång sikt. Om avkastningen på buffertfondernas kapital är högre än tillväxten i genomsnittsinkomsten, bidrar fonderna till att stärka balanstalet. Buffertfonderna svarar för närvarande för 16 procent av inkomstpensionssystemets tillgångar, men i och med att fondernas avkastning är betydligt mer volatil än övriga faktorer, har fonderna större påverkan på förändringen i balanstalet, än vad som motsvarar deras andel av tillgångarna.

Löneökningar ökar avgiftstillgången, men effekten på balanstalet uteblir i stort sett eftersom pensionsskulden indexeras med ungefär samma faktor. När avgiftstillgången och pensionsskulden har samma tillväxt tar dessa ökningar ungefär ut varandra vid beräkningen av balanstalet.

Konjunktursvängningar medför att antalet personer med pensionsgrundande inkomst varierar. Balanstalet kommer att följa konjunkturens svängningar, men eftersom personer som är arbetslösa också intjänar pensionsrätt, dämpas dock balanstalets konjunkturkänslighet.

Höjd avgift till inkomstpensionssystemet ökar avgiftstillgången, vilket medför att balanstalet ökar. På lång sikt förändras även pensionsskulden och buffertfonderna. Pensionsskulden kommer att öka tills den når samma nivå som avgiftstillgången, och buffertfonderna kommer att växa med nivån på den ökade avgiftstillgången.

Ökade pensionsåtaganden, ofta benämnt som “gas”, ökar pensionsskulden, vilket medför att balanstalet minskar. På lång sikt återgår pensionsskulden till samma nivå som avgiftstillgången samtidigt som buffertfonderna minskar med nivån på de ökade pensionsåtagandena.

I de två exemplen ovan ändras balanstalet momentant. Därefter följer en period, som är av storleksordningen en omsättningstid, när pensionsskulden och buffertfonderna ställer in sig mot nya värden. Den sammantagna effekten av ändrad pensionsskuld och buffert under denna fas är dock ganska liten. Det innebär att det momentana balanstalet efter en avgiftshöjning eller gas på ett ungefär kommer att bestå även på längre sikt.

Reformer på arbetsmarknaden, eller ändrade normer och beteenden på arbetsmarknaden, som stadigvarande ändrar antalet personer med pensionsgrundande inkomst, påverkar balanstalet eftersom antal personer med pensionsgrundande inkomst påverkar avgiftsinkomsterna. Effekten förstärks dessutom av att avgiftsinkomsterna ett enskilt år används till att beräkna hela avgiftstillgången.

Balanstalet för 2026 är beräknad med värden för inkomstpensionssystemets tillgångar och skulder vid utgången av 2024 och har beräknats till 1,1695. Uppdelat på de två tillgångsslagen täcker avgiftstillgången 98 procent, och buffertfonden 19 procent, av pensionsskulden. Sammanlagt utgör tillgångarna 117 procent av skulderna.

Årets kraftiga ökning av balanstalet (+0,0488) förklaras till 33 procent av AP-fondernas värdeutveckling, till 39 procent av ökad omsättningstid, varav huvuddelen troligen kan hänföras till pensionsåldershöjningarna 2023, och till 28 procent av ojämn utvecklingstakt mellan avgiftsinkomst och pensionsskuld.

Avgiftstillgången har historiskt sett haft den mest stabila utvecklingen och i snitt ökat med 3,4 procent varje år med en standardavvikelse på 1,9 procentenheter. Pensionsskulden har även den utvecklats stabilt, i snitt har den ökat med 3,2 procent årligen med en standardavvikelse på 1,9 procentenheter. Fondtillgångarnas utveckling har varit störst, men också mest volatil, med en snittökning på 6,5 procent och en standardavvikelse på 10 procentenheter. Den högre genomsnittliga ökningen medför att buffertfonden med tiden utgör en större andel av de totala tillgångarna och påverkar därför balanstalat mer med tiden.